..Talkshowvärd. Heter det så? Blanda ett engelsk ord med ett svenskt? Om jag vore… programledare? Host? Nåja, jag hade varit lysande! Jag brukar fantisera om det där ibland. Rätt ofta faktiskt. Varje helg när jag sitter o skrockar framför teve och tittar på de helfestliga talkshowvärdarna.

Där skulle jag sitta i nationell teve och ha en massa kända gäster. Jag skulle skoja och busa med dem. Alla hade älskat mig. Jag skulle så klart ha ett skrivbord. Med en kaffemugg på. Antagligen med vin i. Fast det syns ju inte i teve.

Jag hade hälsat Sveriges STATsminister välkommen. Ställt personliga frågor. Jag hade välkomnat hon den där som suttit i fängelse i Amerika! Jag hade lattjat med henne också. Jag hade haft pojkband på besök. Melodifestivalvinnaren. Vi hade skojjat. Och stojjat. Ibland hade vi blivit känsliga. Fast inte för mycket. Men ibland. Lite grand.

Mot slutet hade jag haft en gimmick. Typ slängt min penna bakåt. Fast det där är ju gjort. Jag måste komma på en egen.

Jag hade varit lysande. Jag hade varit THE talkshowvärd.  Pigg och alert. Skojfrisk. Skojfrisk! Med någon slags frisyr. Lite sådär amerikansk frisyr som sitter på plats utan några produkter. Som man  borstar på plats. Klart!

Om jag vore…

/gson

 

Ensam i den stora staden. Jag har fått låna en väns lägenhet i ett par veckor. Och med gott mod har jag flyttat in här. Jag har fått låna en fluffig säng. Och en hamster.  Nära till jobbet, jätte. Mitt i stan. Mitt i smeten. Livet leker. Annat än det lilla huset i Nacka liksom. Finns ju allt här. I stan. Allt. Nära till allt. Nära till jobbet. Sa jag det?

Kom just på att man är lika ensam vart man än i världen sätter ner sin röv. Vad ska jag göra här liksom? Dansa naken och spela Systrarna Graaf på högsta volym medans jag tömmer spritskåpet? Bjuda hem ett par små bögar och ha en orgie? Bjuda in någon på middag? Ta hem en vän? Ringa en vän? Använda en livlina? Använda 50-50?

Nä. Jag tvättar istället. Och plockar ur diskmaskinen. Viker lite tvätt. Hoppas hon blir glad. Jobbar lite till. Som hemma. Fast mitt i stan. I en jättelägenhet. För här finns ju allt. Mitt i smeten. Livet leker.

Ensamheten finns tydligen också. Mitt i smeten.  Mitt i stan. Men så var det ju. Här finns ju allt. Inklusive ensamheten. Livet leker.

Vart bor du?

//gson

 

Jag jobbar ju med daaaata! Typ. Och lite marknadsföring och kommersiella samarbeten och lite hitan och ditan. Typ ett ”hittepåjobb” som alla andra bögar som inte gått ut gymnasiet, även om de brukar bli stylister, intredare eller kreativa konsulter. Detta får mig så klart att fundera en hel del. Dels för egen del och också för kunders del. Inte fan vet jag varför jag skriver det här i min blogg, som brukar handla om snusk och dumheter, men antar jag måste kika om jag kan få medhåll i mina funderingar?

-”Gilla oss på facebook! Gilla och ta del av erbjudanden! Gilla oss på fejan och vi skänker 100.000 kr till barnlösa barn när vi kommit upp i 10.000 likes!”  Vad betyder en gilla? Hur mycket är den värd?

Citat: ”Nej, vi gör knappt någon annan marknadsföring nu, vi satsar allt på sociala medier”(läs Facebook).(läs också vi mäter vår framgång i antalet ”gillamarkeringar”.)

Jag gillar det mesta. Både i livet och på Facebook. Jag ogillar rätt mycket också. Både i livet och på Facebook. På Facebook kan jag inte trycka ”ogilla”. Jag skulle vilja kunna det. Vad hade den varit värd? En hel del tror jag. Jävlar vad jag skulle trycka ”ogilla”.

Vad är en ”gilla” värd? Ur ett marknadföringsperspektiv? I de flesta fall inte ett skit skulle jag vilja säga. Inte ett skit. Det viktigaste måste ju vara VEM som gillar. Inte hur många? Då är helt plötsligt en ”gilla” värd hur mycket som helst Om RÄTT männska ”gillar”. Någon som är intresserad, som vill ta del av den information som sprids. Som tar till sig.

Det är faktiskt lite som i verkliga livet, det här med att finnas på sociala medier och då först och främst Facebook. Jag har säkert ett par hundra som ”gillar” mig. Men inte som GILLAR mig på riktigt. Med mitt innehåll och vad det är värt. Men de som ”gillar” mig på riktigt är ju riktigt mycket värda, för de kan jag ju låna pengar av och sedan dra. Eller gråta ut hos. Eller ligga med.

Ett lysande exempel på en ”gilla”-kampanj är Opel och hur oerhört nöjda de var att 10.000 unga tjejer gillade deras sida sedan de gått in som partner och official car till Eris Saade. Inget ont om Saade, jag hade själv velat sätta k.. i honom. Men vad är det värt? ( att ligga med honom är nog värt någon hundring, men..)…

Är det värt att 10.000 tjejer i åldern 13-18 år gillar Opels sida? Ska de köpa bil nu? Kommer de ha den här positiva känslan av att få tävla om Saade-biljetter färskt i minnet när de ska köpa sin första bil om 10 år? Jag kanske också är fördomsfull när jag säger att hälften av de här ”gillamänniskorna” inte heller kommer att ta körkort. Än mindre köpa en ny Opel som förstabil? Hade jag varit Opelchefens chefs chef hade jag tagit honom i örat och sagt,…”-va faaaaaan!”

Det finns en bra gammal sägen. Kvalitet framför kvantitet. Den håller ännu.

Vad är en ”gilla” värd? Inte ett skit. Vad är det värt att DU gillar? Allt! Det plus Content (ett tufft ord för innehåll som vi använder oss av i marknadföringssvängen). Det är värt mycket det.

Nu till den stora frågan, vem gillar du? Gillar du också Saade? Dela? Eller ska vi Tweeeeeeeeeeeta honom?

//gson

 

 

 

Smalfet. Sug på den. Smaaaaal fet. Inte smal. Inte fet. Smalfet. Det är mitt värsta scenario. Både hos den jag ska ligga med och hos mig själv. Jag brukar också kalla det för Bögtjock.

Jag är hellre rund och härligt go över hela kroppen än sådär smalfet! Bögtjock! Jag har passerat 30 och jag märker att kroppen är inte lika fast och tight som den var för 10 år sedan. Därför har jag lagt in en högre växel och försöker ta hand om mig lite bättre. (typ inte dricka en HEL baginbox, röka bara 20 cigaretter om dagen och bara äta McDonalds varannan dag). Och träna lite mer än en gång varje år när jag förnyar mitt gymkort.

Smalfet är så in i helvete osexigt. Jätte. Det liksom hänger. Fettet alltså. Det hänger på själva benstommen som så´ndär trolldeg man grillade över öppen eld i scouterna.

Morgonen är alltid bästa att spegla sig. Då är man fast o fin. I kroppen. Sen att ansiktet är svullet efter en grisig natt är en annan sak. Att ögonen är svullna gör inte heller så mkt. Bara magen är platt.

Jag vill inte vara smalfet. Hellre fetfet. Men det kan jag aldrig bli. Fetfet. Åh vad jag önskar jag skulle kunna bli sådär rund och go om det nu skulle barka helt åt helvete.

En gång tog jag med en kille hem från krogen. (precis som om det hänt EN gång?). Han var skitsnygg. Inte smal, men såg lite stabbig ut. Krallig. Snygg som fan. Kvällen var trevlig och en stund hemma också. Tills vi var nakna. Det var den smalfetaste person jag upplevet. Den mest smalfeta kanske det heter. Eller den bögtjockaste? Den mest bögtjocka.

Om vi låg? Inte det minsta. Inget tuttismutt där inte. Tutta och smutta. Nej. -”Jag brukar ta det lite lugnt sådär vid första dejten. Inte ligga första träffen”. (eller hur). Jag ljög alltså. Jag kunde ju inte säga: – ”Nej, jag vill inte ligga med dig för jag tänder bara på fetfeta. Inte smalfeta. Bögtjocka. -Du är den mest bögtjockaste jag träffat, så nej, det blir inget smuttande”. Så kan man ju inte säga. Då är det bättre man ljuger.

Va´e det man säger? Den som ljuger tuttarna suger? eller hur fan den där ramsan gick.

Exakt hur tjock är du? Ligga?

//gson